Alf Ronnby

Docent socialt arbete

Göteborgs universitet

Socialt arbete är inte bara metoder och tekniker. Detta är baskunskaper och som sådana nödvändiga men ingalunda tillräckligt. Kunskapen och färdigheten i socialt arbete består både av det rationella reflekterandet och det sensibla, en känsla för och förståelse av klienten som handlande subjekt. En god socialarbetare blir man genom att utveckliga sina sinnen i det praktiska arbetet, att skärpa sin iakttagelse- och upplevelseförmåga och förstå både person och sammanhang och sin egen hållning.

Kraven på ett effektivare socialt arbete blir allt starkare. Beslutsfattande politiker vill veta att åtgärderna fungerar och man önskar säkert att vi hade skarpa metoder i det sociala arbetet, som såg till att folk kommer i arbete och slutar ligga stat och kommuner till last.

I princip är det väl inget fel i att vilja ha effektiva åtgärder, men vi måste fråga oss ”effektiva för vad och vem”? Det verkar som perspektiven har flyttats från att insatserna ska vara bra för dem som behöver hjälp till att vara bra för dem som betalar.

Kanske är det också i denna strävan som det utvecklas metoder för att få ”säker kunskap” om resultaten av det sociala arbetet. I denna iver importeras en rad fiffiga behandlings-, utvärderings- och mätmetoder från USA. Risken med dessa är att vi fångas av en metodism och förblindas av de till synes handfasta, systematiserade och säkra metoderna. Strävan till det evidensbaserade sociala arbetet (evidence based practice:EBP) kan bli en fetisch.

Satsningen på det evidensbaserade tycks hittills framförallt handla om mera av manualstyrda, standardiserade metoder och tekniker. Det gäller också den kunskap man erhåller från utvärdering av dessa metoder, genom systematiska och standardiserade bedömningsinstrument. Resultatet är just den typ av kunskap, som utgår från dessa förhandsbestämda, kontrollerade betingelser. Forskningen i socialt arbete ska vridas i positivistisk, kvantitativ riktning bort från flummet med hermeneutiken och kvalitativ forskning.

Effektiva bedömningsinstrument, systematik, standardiserade insatser, utvärdering och återföring är huvudlinjerna. Det är alltså en viss typ av kunskap som har giltighet och värde just under dessa betingelser för praktiken, men kanske inte för den mångfald av praktiker vi har i socialt arbete.

Satsningen på det evidensbaserade har väckt en het diskussion bland socialarbetare. Frågan gäller om vi ska ta till oss en modell för arbetet som i huvudsak importerats från USA, eller om socialt arbete ska ha en mera humanistisk inriktning och bygga på den praktik och de erfarenheter som under lång tid utvecklats här i landet.

Exempel på denna utveckling, vilken beskrivs och diskuteras i Liljeholm Hanssons uppsats är: Addiction Severity Index (ASI), Aggression Replacement Treatment (ART), Parent Management Training (PMT), The Incredible Years, Basic Parent Training Program, Chiled Social Skills and Problem Solving Training Program, Multisystemisk terapi (MST) Barns behov i centrum (BBIC), Dokumentation, Utvärdering och Resultat (DUR).

Moderniseringen av socialt arbete innebär ett vetenskapliggörande och ett tänkande kring rationalitet och effektivitet som känns igen från den diskussion vi hade på 1970-talet kring den sociala ingenjörskonsten. I den modellen ses problemlösningen som en helt igenom rationell process: utredning – bedömning – diagnos – planering – genomförande av ett åtgärdsprogram under kontrollerade former – utvärdering – återföring – osv.

Det hela är en process med ständigt kartläggande, effektivitetsprövande och kunskapsproduktion. Utvecklingen av smarta metoder är det som ska garantera ständigt ökad effektivitet och vars yttersta syfte är en ekonomiskt rationell behandling.

Den kunskapsutveckling det här är frågan om bygger på ett linjärt tänkande kring sambandet diagnos – åtgärd – resultat. Men social problemlösning är oftast flerförgrenad eller intersektionellt. Socialt arbete består vanligen av en hel rad insatser med många aktörer inblandade och ett omfattande socialt samspel. ”Evidensbaserade insatser” innebär en fördumning av socialt arbete och ett feltänkande från början.  Det är ett koncept för kirurgisk precision, som leder till att man lura sig själva inom socialtjänsten.

Ett problem eller förhållande i detta sammanhang är väl att människor och sociala system inte är några maskiner. Det finns ständigt något outgrundligt närvarande och oförutsägbart hos människor. Vi kan alltid få för oss att inte fungera enligt konstruktionen och förutsägelserna. Så rationella är vi inte. Men de som vill vetenskapliggöra det sociala arbetet störs av talet om ”den tysta kunskapen” och andra metafysiska inslag i arbetet. De har därför själva gett sig uppgiften att upprätta en rad formella kriterier för det effektiva arbetet. Svaret är metodismen, dvs läran om metoden som garant för effektiv problemlösning.

Det som skiljer det rationella sociala arbetet från det mera informella, mindre systematiska är evidens, dvs det uppenbart framgångsrika, det som har bevisat sin effektivitet. Det evidensbaserade är det som bygger på fastställd giltighet, bevisat bra metoder.

För att fastställa och markera denna demarkationslinje mellan det evidensbaserade och väl numera per definition professionella sociala arbetet, är ett tydligt samband mellan åtgärd och resultat. Vi ska förlita oss på verifierade framgångar, vilket i sin tur förutsätter direkta observationer och mätningar av åtgärdernas effekter. Dessa i sin tur matchas mot godkända värdeskalor, dvs sanktionerade definitioner av vad ett positivt resultat står för.

För att hålla styr på variablerna utarbetas därför manualbaserade metoder, ett på förhand tydligt strukturerat genomförande och systematiska bedömningsinstrument. Det som inte kan observeras, kategoriseras och bedömas, måste lämnas utanför som något ovidkommande. Det kan inte ingå i konceptet för det evidensbaserade.

En ny förståelseram för det sociala arbetet håller på att etableras uppifrån. Den positivistiskt orienterade forskareliten försöker bestämma hur vi ska se på det goda sociala arbetet, vad som ska räknas dit, hur det ska struktureras, genomföras, avrapporteras och bedömas.  Det gäller vilka förhållningssätt, metoder, observationer och utfall som är relevanta. Kort uttryckt bestäms vilket slags seende som är relevant.

Vi ska inte tro att observationerna är neutrala och objektiva. De är oundvikligen kopplade till eller influerade av vårt sätt att se och uppfatta verkligheten. Detta i sin tur är förbundet med den kultur (och vilket paradigm) observatören ingår i. Observationen påverkas alltid av observatörens perceptuella förväntningar.

Enkelt uttryckt ser vi vad vi letar efter. Detta förstärks genom vårt sätt att strukturera världen, vårt språk, när vi gör beskrivningar och våra värderingar när vi uppskattar resultaten.

Utvärderingar går ofta ut på att se om målen med åtgärden uppfyllts. Eftersom man inte kan lyfta sig själv i håret är insatsen redan från början begränsad till de praktiska förutsättningarna. Trots allt ideologiserande och prat kring vad man vill och skall i socialt arbete, är det i slutändan de praktiska förutsättningarna som bestämmer vad det blir. Det är naturligtvis rationellt – målrationellt – att  formulera mål som rimligen kan uppnås med de insatser vi har till vårt förfogande.

Det evidensbaserade sociala arbetet är politisk korrekt i ekonomismens tid och passar alltså perfekt in i tidsandan. I vår tids paradigm eftersträvas i snart sagt alla verksamheter ekonomisering och nyttomaximering, Det mest rationella, förnuftiga är ”bästa möjliga resultat till minsta möjliga kostnad”.

Men frågan är vem och med vilka måttstockar resultatet ska bedömas och värderas. Vems och vilka kostnader ska ingå i bedömningen?

Frågan om vad som fungerar och inte fungerar i socialt arbete är närmast meningslös att ställa, eller en banalisering av hela problematiken.

I det evidensbaserade konceptet ingår också en okritisk syn på socialstaten. Det är naivt att tro att målsättningen för socialt arbete främst är satens behov av förbättringar och nytta. Förbättringar och nytta för vem då?

Att det evidensbaserade nu seglar upp som det tongivande paradigmet i socialt arbete beror på att staten spenderar en massa pengar på detta koncept och att det därmed också finns en grupp människor som får både födkrok och prestige på kuppen.

Men frågan är om det sociala arbetet ska vara en teknikanvändning? Man kan gå på kurs för att lära sig tekniken att måla tavlor, men man blir aldrig en stor konstnär genom detta. Konst är inte tekniker och metoder. Det är bara baskunskap, som sådan nödvändig, men ingalunda tillräcklig.

Konstnär blir man genom att utveckla sina sinnen, genom att skärpa sin iakttagelseförmåga att se detaljerna i helheten och helheten i detaljerna, hur de får gestalt genom relationer, sammanhang och samspel.

Att fånga världen kräver öppna sinnen och uppfinningsrikedom. Detta lär man inte på kurser, men genom lång och insiktsgivande praktik, reflektion och dialog med andra iakttagande och reflekterande människor. En friare dialog mellan klient och socialarbetare där båda är initiativtagare och handlande subjekt, som kan resonera kring livsvärden, ger sannolikt en bättre bild av hur det går för klienten än standardiserade utvärderingsinstrument.

I utbildningen lär man sig grunderna, teknikerna och metoderna i socialt arbete. För att bli en duktig socialarbetare krävs dock lång och varierande praktik. Det är svårt att i detalj beskriva vad det är för kunskap och förhållningssätt en duktig socialarbetare besitter. Ja, det är något mera än det som fångas i begreppet kunskap, vilket ju är vetande kring det redan kända.

För att bli en duktig socialarbetare behövs både begåvning och talang. Begåvning har man blivit försedd med, om man haft tur, medan talang kan utvecklas. Den med rätt begåvning för uppgiften kan nå längre i utvecklandet av talangen.

Det som kännetecknar den talangfulle socialarbetaren är en sofistikerad kombination av självkännedom, engagemang, bred kunskap och erfarenhet av människor, att kunna läsa en människas ansikte och förmåga att möta människor på ett förtroendegivande, positivt, intresserat och uppmuntrande sätt.

Det krävs mycket av konstnärskap för att förstå en människas personlighet och att entusiasmera och hjälpa människor i svåra situationer. Socialarbetaren ska skapa tillit, hopp och vilja till nya tag, hjälpa människor att forma ett liv som passar dem som de är och inte tro att man ska ändra människor. Man måste ha ett genuint intresse för den människa man ska hjälpa och ha hittat sitt eget sätt att föra en dialog.

Den anda man skapar under vilket mötet sker, har stor betydelse. Man måste utgå från personen, inte från metoden. Det är personens starka sidor och vilja som ska uppmuntras, inte att socialarbetaren har vissa värderingar, rutiner och metoder för jobbet.

För att dansa bra måste man kunna grundstegen och tekniken. Men virtuosen ägnar sig inte åt tekniken, men rytmen, som förmedlas genom känslan och närheten till partnern och musiken. Den socialarbetare som är upptagen av sig själv och tänker för mycket på metoderna, blir inte lika uppmärksam och lyhörd för den andre. Det goda, humanistiska sociala arbetet är som musik.

Det som kanske gör det sociala arbetets konst irrelevant när man lägger ett vetenskapligt och evidensbaserat perspektiv på det, är att det där finns ett subjektivt inslag, en känslighet och en originalitet, egenskaper som inte så lätt låter sig fångas in, kategoriseras och generaliseras. Det står i strid med det rationalistiska konceptet och den förvaltningsmässiga systematisering, som socialstyrelsen och regeringen efterlyser.

Uppenbart är att de som idag argumenterar för ett evidensbaserat socialt arbete, gör det från en högre position. De har regeringens och socialstyrelsens stöd och inte minst från dem som inom vetenskapssamhället talar utifrån det dominerande, positivistiska paradigmet.

Vi ska naturligtvis i socialt arbete ta vara på erfarenheten. Det kan ske på många sätt där socialarbetare uppmuntras och motiveras att reflektera över sina konkreta erfarenheter och i dialog med både klienter och kollegor gör erfarenheten till kommunicerbar kunskap. För detta behövs ofta förändringar i organisationen. Förhållningssätter kan kanske sammanfattas i begreppet den lärande organisationen.

Socialt arbete är ett hantverk som skapats av generationer av socialarbetare. Det är inte en vetenskap som mejslats fram på universitetet eller socialstyrelsen. Den vetenskapliga produktionen spelar en liten roll i det praktiska arbetet. Kanske kan den tom ses som en verklighetsflykt till något mera upphöjt och statustyngt än det vardagliga grovarbetet bland samhällets olycksbarn.